Vad hände sen? Del 1 - Från GAIS till Netflix

Sebastian Sporsén

Först ut i serien ”Vad hände sen?” blir Sebastian Sporsén som representerade GAIS mellan 1993-2001. Sebastian kom till GAIS Ungdomssektion som 10-åring från IFK Göteborg, debuterade i Pojkallsvenskan som 12-åring och avslutade med ett inhopp i Superettan mot Sylvia på bortaplan 2001.

Vem?

Sebastian Sporsén, 35 år

Bor?

Värmdö utanför Stockholm

Familj?

Fru och en son på 2 år

Gör?

Jobbar med ledarskapsutveckling på ett managementkonsultföretag med bas i Stockholm men reser runt om i världen och har bland annat hunnit med att göra uppdrag i USA, Kina, Kanada och Brasilien.

Är även skådespelare och har uppträtt på såväl teater, tv samt film. Bland annat kan Netflixproduktionen ”Störst av allt” nämnas.

Från fotbollskille till skådespelare och ledarskapsutveckling, hur gick det till?

- Ja du, jag är nog en av mycket få som faktiskt har fått jobb via Arbetsförmedlingen Kultur…

- Jag har sedan många år arbetat med teater som frilans, blev arbetslös under en period och ville ha mera trygghet i tillvaron och sökte därför en tjänst. Idag arbetar jag med ett att utveckla kommunikationen hos chefer.

Du kom till GAIS som 10-åring och lämnade som 18-åring efter att ha debuterat i Superettan, berätta!

- Vi var ett riktigt gott gäng i 83:orna. Intressant sammansättning då ju GAIS är en centrumklubb men där fanns killar från alla håll och bakgrund vilket skapade något speciellt. Vi hade Ove Grahn som tränare inledningsvis men sedan även Ramos, Bengt Forsman, Johan Borgström och sedan blev det ju Kent Kierdorf och Gunnar Bratt i A-laget mot slutet av min tid i klubben.

Hur var det?

- Just sammansättningen av gruppen var speciell. Nu i efterhand har jag insett att det var en otroligt bra skola i hur man hanterar människor och jag lärde mig otroligt mycket under den tiden.

- Vi kanske inte riktigt var lika ”seriösa” som en del andra spelare som var jämngamla och ofta tränade extra för att bli elitspelare. Vi var ett gäng som hade roligt tillsammans, det var alltid högt i tak och många av oss hade andra intressen som ibland var nog så viktiga som fotbollen.

- Ledarna var mycket viktiga och där bör nämnas bl.a Ramos och Johan Borgström.
Ramos var en naturlig människa, duktig tränare och som hade mycket humor utan att han kanske visste om det.

-En gång under en avslutsövning där avsluten spreds överallt förutom där de skulle vara så avbröt Ramos övningen, samlade gruppen och gjorde tydligt klart att ”När ni kommer fri med målvakten, ni skall vara kall som dusch!!”. Spridda skratt men alla förstod ju innebörden.

-Ramos var också den som såg till att jag fick debutera som en liten 12-åring i Pojkallsvenskan.

Uppsnacket av Ramos inför matchen minns Sebastian väl. ”Okej grabbar, han är liten men han är bäst i det här rummet”.

- Den matchen sprang jag mest runt och fokuserade på att inte bli överkörd av alla de större killarna.


- Johan Borgström betydde också otroligt mycket för oss. Johan var mer av en lagledare som spred kärlek i gruppen och ofta och gärna tog sig an killar som behövde extra uppmärksamhet.

Några år efter pojkallsvenskan blev det B-laget som 16-åring?

- Ja så blev det. Minns bland annat en match mot IFK Göteborg med ett par nickdueller mot en två år äldre och betydligt längre Mikael Antonsson som var mittback då. Jag tror inte jag förlorade en enda nickduell eftersom jag hade bra spänst då. Jag gjorde också någon balja på Dick Last vilket ju är stort.

Sedan blev det debut i Superettan?

-Ja den här tiden blev det väldigt mycket fotboll. 2001 var ju Kent Kierdorf tränare tillsammans med Gunnar Bratt och det var dem som gav mig chansen. När de sen fick sparken valde man att satsa på andra spelare. Sedan var jag nog en talang som saknade det där lilla extra mentalt som krävs för att lyckas fullt ut.

-Jag följde med Gunnar Bratt till Mossens BK men det var inget kul. Det blev ett par skador, mycket rehab och då valde jag att lägga av istället.

Vad hittade du på då?

-Jag reste mycket. Bland annat till Indien och tågluffade runt i Europa. Jag pluggade också freds- och konfliktlösning och hade siktet inställt på diplomatprogrammet. Jag deltog även i ett forskningsprojekt kring konfliktlösning men insåg att jag ville jobba med teater.
Valde då att gå en teaterpedagogutbildning där jag insåg att det var det här jag verkligen ville göra.
Sökte och kom in på scenskolan i Göteborg och gick ut 2011. På scenskolan slog det mig att jag faktiskt hade stor nytta av min bakgrund som spelintelligent fotbollsspelare, jag förstod snabbt hur och var man skall stå på scenen i förhållande till andra skådespelare. Jag tror att det handlar mycket om split vision på scenen också.

Sedan blev det flytt till Stockholm?

-Ja där bor jag nu på Värmdö med fru och en son på två år.

Kan man se dig på teaterscenen eller vita duken framöver?

-Man vet aldrig vad som dyker upp, men just nu trivs jag mycket bra med mitt arbete med ledarskapsutveckling!

Har du någon koppling kvar till GAIS idag?

- Tyvärr ingen alls, jag har bott för länge på Sveriges baksida…

Vad tror du om årets säsong?

- Möjligheterna i år känns ju större än på länge men man är ju rätt så luttrad.
Jag skulle inte bli förvånad om det avgörs i sista omgången på ett regnblåsigt fruktansvärt kallt Ullevi om GAIS klarar strecket. Vilket streck, toppen eller botten känns hugget som stucket i nuläget.

Tack Sebastian och lycka till framöver!

Text: Claes Gustafsson

Foto: Privat