Lagkapten Andersen: GAIS är en förälskelse - den man vill gifta sig med

På Gaisgården, tre dagar efter den oförglömliga söndagen när GAIS blev klara för Allsvenskan, är lagkapten Niklas Andersen fortfarande salig. Han, liksom de flesta gaisare, kan inte tro att det har hänt. Även om han inte uttryckte det utåt, så var Niklas redan efter Gävle-Utsikten matchen under fredagen säker på att det skulle bli en “jädra fest” efter mötet mot J-Södra i söndags. Matchen på Stadsparksvallen spelades för nästan 4 000 tillresta gaisare, många som redan kvällen innan invaderat Jönköping. 

‍

– Det kändes otroligt, otroligt. Det är svårt att ta in den känslan, utan jag tror att för oss som är där så kan vi inte beskriva hur stort och mäktigt det är. 

Supportrarnas engagemang i vått och torrt, medgång och motgång, är något Niklas älskar. Enligt honom är det just att spela fotboll framför personer som brinner för laget som gör att han älskar det.

‍

– Det är en speciell klubb det här. Från dag ett har man ju egentligen bara älskat allt GAIS är och allt det står för och allt vad det innebär att vara gaisare. Man har ju mött GAIS tidigare som junior och senior och det var alltid speciella matcher med tokiga supportrar. GAIS har blivit lite som en förälskelse: man hade en flickvän och så var det inte tillräckligt bra, sedan hittar man förälskelsen - den man vill gifta sig med. 

Denna kärlek till klubben är något som har känts även på läktarna och det kan vara en av orsakerna till att flera tusentals människor skanderade hans namn i söndags när han satt på lagkamraten Viktor Krügers axlar. Första gången han hörde ramsan med sitt namn var 2020, efter att han gjort mål i det publikfria pandemiderbyt mot ÖIS. Efter matchen fick han en video skickad till sig  av klackledaren ”Ludde” från supportrarnas firande på John Scott’s Stables.

– Det är ju inte alla spelare som representerar den här klubben som får en ramsa efter sig, och för mig betyder det ju att man gjort någonting bra under alla åren. Det är väldigt häftigt att höra så många människor skrika ens namn, det är svårbeskrivligt. Ömsesidig kärlek liksom.

‍

Man ser ju hur människor lider när vi inte vinner

För även om vi alla gaisare för tillfället befinner oss i sjunde himlen, så har det länge varit mörka år. Sedan Niklas kom till klubben 2017 har han varit med om flera kamper i nedre halvan av Superettan-tabellen, med den absoluta botten den där ökända kvalmatchen mot Dalkurd FF för tre år sedan som slutade med degradering till Ettan Södra.

– Det var tufft, extremt tufft. Men så ska det väl vara när man spelar i GAIS där förväntningarna är höga, där vi har ett enormt stöd oavsett när publiksiffran varit låg. Det finns så otroligt många gaisare där ute i Sverige och det är ju klart att det är tufft när det går dåligt. Man ser ju hur människor lider när vi inte vinner fotbollsmatcher och det är en jobbig känsla

Han säger att han aldrig tvekade om han ville stanna eller inte efter nedflytten till Ettan Södra, men med en nyfödd son visste han att han hade fler än sig själv att tänka på. Efter samtal med klubben kom de dock fram till en lösning och Niklas kunde stanna.

– Motivationen kom från kärleken för de grönsvarta färgerna. För klubbmärket. För engagemanget som dom här supportrarna visar år in och år ut, oavsett om det går bra eller dåligt, så står dom där. Dom reser land och rike för att följa oss och då är det inte svårt att hitta motivation.  

För även om det var “nattsvart” efter Dalkurd, så tog sig hela laget samman och reste sig igen. Niklas berättar att de gick runt i mörkret i ungefär en månad innan de "knöt näven och tänkte nu jävlar går vi upp igen”. Först att få dundra genom Ettan Södra och sedan rida Återtåget hela vägen till Allsvenskan. Dock stundar nu hans sista match i det grönsvarta stället. 

‍

– Det är känslomässigt, det kommer bli tungt, men det ska bli jävligt kul. Men efter den här säsongen tycker jag att laget ska hyllas, jag känner inte att det behöver vara något större fokus på mig. 

‍

Uppflyttningen blev bara ett extra lyckligt slut på hans tid i A-laget, för beslutet att lägga skorna på hyllan kom egentligen redan förra året. En gammal knäskada gjorde sig påmind en vecka innan seriepremiär i fjol och redan då trodde han att fotbollskarriären var över. Med mycket rehab och tålamod kunde han dock spela klart säsongen. Att han sedan stannade även under 2023 var för att knäet höll och hans familj pushade honom att spela ett sista år och bara njuta i Superettan.

– Det riktigt slutgiltiga att nu får det vara färdigt kom när jag skulle värma upp mot Trelleborg borta [i höstas] och hoppa in där. Jag kommer ihåg att jag kände “fan vad det gör ont idag, nu får det fan vara bra”. Egentligen har jag gått på övertid i två år. 

‍

De fysiska matcherna är roligast

Det är ändå en bra fotbollskarriär Niklas nöjt ser tillbaka på, där han spelat i GAIS under hälften av sina drygt 13 år som elitfotbollsspelare. Allt började som liten i Götaholms BK, där han kallades ”Lill-Nicke” av lagkamraterna som var två-tre år äldre än honom själv. Vid några tillfällen var motståndarna så mycket större att tränarna ville skydda honom genom att inte låta honom spela, vilket bara gjorde honom besviken.

– Dom minnena jag har från den tiden är att jag var väldigt, väldigt liten och att dom andra kändes som höghus jämfört med mig. Jag var aldrig rädd för det, jag tyckte mer det var spännande. Det var kul. Man får inte tveka och det är bara ”all in”: vinna eller försvinna.

En inställning som suttit i hela hans liv och som gjort att han har blivit en stenhård försvarare, alltid med målsättningen att han behöver träna för att bli starkare än de jättar han ibland kan behöva möta. Hur stora motståndare han än har ställts emot har Niklas tagit det med glädje. 

– Det gäller bara att tackla hårdare tillbaka, det är det enda. Det är ju dom matcherna som jag tycker är roligast för mig personligen. Dom fysiska matcherna är roligast, tycker jag.

Det var sedan på eget initiativ som han hamnade hos GAIS, hos klubben som blev hans hem. Efter ett år i Häcken sa de att de var likgiltiga till om han stannade eller såg sig om efter annat, varpå han bad sin agent att ringa GAIS och fråga om de ville ha honom. Något de självklart ville. Kärleken till grönsvart uppstod kort därefter, när supportrar ringde upp privat och tackade att han skrivit på för klubben.

– Mina bästa minnen härifrån måste vara förra året i Lund eller söndagen vi hade nu. Egentligen har jag extremt många bra minnen. Mitt bästa personliga minne är nog mitt mål mot ÖIS [derbyt september 2020], tråkigt bara att den spelades framför tomma läktare.

‍

En glädjerush man kommer minnas resten av livet

Både Lund och Jönköping kommer vara platser som framtida generationer gaisare minns med extra kärlek då planen stormades och supportrarna äntligen fick chansen att personligen tacka spelarna. Han har flera gånger blivit tillfrågad om det är läskigt när tusentals människor rusar in på plan, men till det skrattar han bara.

– Man är så känslomässigt i nuet att du skriker bara i ren lycka, egentligen. Lättnad, lycka, allt. Förra året var så mäktigt för att det var första gången man hade varit med om det, men också för att det var en lättnad. Vi hade en press på oss att “vi har inget val, vi ska vinna den här serien för vi ska tillbaka”. Efter slutsignalen där var det bara ett ton kilo lättare. Men i söndags var det ren lycka, glädje… Allt man kämpat för i alla åren man varit i den här klubben: det var bara en glädjerush man kommer minnas för resten av livet.

Vad är det vår lagkapten tänker göra nu då? Det vill han inte tala om, utan just nu finns en match kvar att spela och den bästa platsen är i nuet. Dock är det en sak han planerar:

– Jag ska vila, bara vila. Jag har lite antenner ute, men just nu tänker jag bara ta det lugnt.