Johan Mårtensson utvecklades och blev begaistrad i GAIS

Det blev, som alla vet, seger i förra fredagens möte med Hammarby borta 2008. En på många sätt minnesvärd match av olika anledningar som ni fick ta del av. En av den matchens förgrundsfigurer var Johan Mårtensson, som minns matchen med yttersta välbehag.

Johan var framtidslöftet som precis debuterat i Allsvenskan med GAIS efter att ha hämtats in från Skövde AIK under sommaren. Uppvuxen på ett frändénskt vis på Schlätta norr om Skövde, i Johans fall i lilla Mårum. Resan mot fotbollens centralstation startades i närbelägna Ulvåkers IF. Med meriter från U-landslagen var det många som hoppades på att den sympatiske och bollbegåvade ynglingen skulle utvecklas och bli en nyckel i spelet för GAIS. Så kom också att bli. Ringa ålder till trots blev han snabbt en klippa att luta sig emot. Bollsäker, fint passningsspel och klokhet var tre styrkor som påvisades för publiken under de tre säsongerna han och GAIS höll varandra i handen.

Johan hade hoppat in i två matcher och startat en innan han iklädde sig Bajens reservställ och traskade in på söderbrödernas då 42 år gamla arena Söderstadion. Matchen kom att bli minnesvärd på många vis. Men, det var ohyggligt nära att det inte blev Bajens reservståll i den matchen utan deras ordinarie dräkt istället.

- Jag var i princip klar för just Hammarby. Jag gjorde en säsong i tvåan som gick bra. Den säsongen hände mycket, jag växte mycket och fick muskler och blev rappare (i steget, inte musikaliskt). Det gick bra i division 2 och GAIS hörde av sig. Jag var då i princip klar för Hammarby men de hade Rami Shaaban på g, så det hände inte så mycket. Det var inget svårt beslut och det gick snabbt. Min syster bodde i Göteborg så det kändes som ett rimligt steg att ta just då. Det passade mig väl bra både som person och var jag var fotbollsmässigt.

- Det kändes hemma redan innan jag kom hit och redan hemma under första träningen. Det var fantastiskt bra stämning i laget och jag blev väldigt bra omhändertagen. Jag var osäker på nivån och hur det skulle funka men kände redan efter några dagar hur kul det var när jag tränade. Så har jag inte känt någon annanstans. Det var väldigt familjärt och inbjudande.

- Det var en förmån att spela med de dåvarande äldre spelarna som Lundén (Jonas), Dime (Jankulovski) och (Fredrik) Lundgren. De var så jävla bra mot en. Väldigt fina personer som hjälpte en mycket.

I införintervjun med Johan tippade han otippat sig själv som målskytt och mycket riktigt var det ett mårtenssonskt avslut som hittade in bakom Poppen Björklund i hemmaburen. Detta mål, som gav Atleterna ledningen i matchen, kom att bli Johans enda i den grönsvartrandiga tröjan. Dessutom inprickat med hans vänstra fot och inte den högra som han tippade.

- Det var mitt första allsvenska mål och det är sådant som etsar sig fast starkt i minnet Matchen i sig var en sjuk upplevelse. Vi hade glömt tröjorna och med trycket på arenan som jag då inte känt på. Det var första gången jag fick uppleva sådant publiktryck. Jag försökte spela enkelt i början och jag lyckades med det och fick en go start. Men vi blev fullständigt massakrerade första 20, men jag kände att jag fixade det och då växte man ju.

Johan kom att spela 78 allsvenska matcher för GAIS innan hans kosa styrdes söderut mot Holland. Hans lekamen fick ikläda sig Utrechts rödvita dress när han under tre säsonger representerade klubben i Hollands fjärde största stad. Efter de tre säsongerna, ej heller att förglömma dubblad målskörd gentemot tiden i GAIS, flyttades det återigen norrut. Till Grönsvart förtret en signatur av Johan Mårtensson på ett papper med Helsingborgs IF klubblogga.

Efter noll mål och tre säsonger byttes Skåne mot Närke när Örebro SK höll sig framme och lockade med utmaning och spel under en gammal bekant. Efter Magnus Pehrssons enda säsong i GAIS tog den då relativt okände Alexander Axén över GAIS och dessa två kom att utveckla en ypperlig relation. När Johans Helsingborgs IF föll ur Allsvenskan kan man bokstavligt säga att Axén hängde på låset för att bända upp mittfältarens sista tvivel och se till att en affär till ÖSK skulle gå i lås. Familjen Mårtensson har numer alltså sina bopålar nedslagna hårt i Carl Jan Granqvists födelsestad och med nya utmaningar som närmaste granne.

Johans ålder är i fotbollstermer rutinerade 31 år och han går in på sin fjärde säsong i sportklubben. Den unga talangen kom att bli en duktig och bärande spelare för sina lag. Drömmen om utlandet slog in samt även att dra på sig landslagströjan i A-landslagssammanhang. Två kamper är i statistiken noterade och, faktiskt, även ett mål. Men det var i GAIS som elitkarriären startade och när tiden i GAIS kommer på tal får rösten en tydlig ton av entusiasm och värme.

- En helt fantastisk tid! Både fotbollsmässigt, jag fick spela nästan varje match och fick ett stort förtroende och utvecklades jättemycket, men också rent socialt. Jag gillar Göteborg och jag och min tjej trivdes också jätebra. Det hänger ihop det där, för då prestera man på planen också. Så var fallet i mina tre år där.

- GAIS betydde jättejättemycket! Det gav en slags grund som första professionella klubb. Det var lätt att komma in med sådant bra bemötande och då växer man utanför planen och tar för sig mer och mer. Jag uppskattar vad de gjorde för mig. Jag gjorde närmare 80 matcher och det gav en grund till att prova utomlands. Det hade inte hänt annars. Det hade nog gått en krångligare väg om jag inte valt GAIS.

Just speltiden återkommer Johan ofta till under samtalet. När han försöker sammanfatta vad den gav och hur den utvecklade honom låter han övertygande.

- Rent fysiskt jätemycket. Jag var tunn hade inte jobbat på fysiken innan, Här var allt mycket mer proffsigt, vi körde mer styrka så jag blev starkare, snabbare och mer explosiv. Spel med boll tror jag att jag hade och spelförståelse har jag alltid haft. Så det var det jag behövde jobba på. Det hänger ihop med att jag fick spela mycket. Det är där man får upp det tempot.

Johan minns också sin första match med inhoppet mot Sundsvall. Dock var det som etsade sig fast i minnet från den matchen att han fick låna ett par shorts att spela i. Tyvärr var det Prince Ikpe Ekongs vilket inte var det optimala för en späd tonåring med tanke på nigerianens storlek på lår. Många minnen på planen skapades men också även delarna utanför planen gjorde intryck. Helheten är det som Johan uttrycker sig sakna mest när samtalet kommer in trivsel och saknad.

- Jag mår jävligt bra numer i Örebro också. Men det är något visst med första proffsklubben. Det familjära och glädjen till att varje dag göra det man tycker bäst om. I andra klubbar har det inte varit samma glädje i att träna. Hela stämningen kring laget och folket utanför. Alltid så schyssta utanför oavsett om det gick tungt i perioder. Det finns en aura kring klubben där man stödjer istället för tvärtom. Det gillar jag!

Fina ord från en fin spelare som alltid varit populär i grönsvarta kretsar. Mindre populär blir han väl knappast heller med vetskapen att han, via swisch, bidragit till GAIS satsning på eftersändning av matcher från förr.

Text: Daniel Björnalm

Foto: Lars Ekström