En stor målvakt har lämnat oss

GAIS har sorg. Den tidigare målvakten Curt ”Töta” Thorstensson har lämnat oss. Han blev 95 år. ”Töta” ingick i det GAIS som tog sällskapets senaste SM-guld 1954 och var också huvudtränare för GAIS under två säsonger.

Curt Thorstensson gick bort lördagen den 13 juni och efterlämnar döttrarna Ann-Christin och Eva-Lotta med respektive familjer.

– Han fick ett långt liv – han blev 95 år. Men det var en stor lättnad för pappa var så dålig den sista tiden. Det var ett sådant kämpande för honom. Samtidigt finns saknaden efter honom, säger Ann-Christin Jardenius.

Systrarnas mamma – Curts fru Kajsa – gick bort för tre år sedan.

Curt Thorstensson föddes den 25 januari 1925 i Göteborg och växte upp på Vänmötet i Majorna. Curt är äldst av tre barn men det skilde tio år till systern Berit och tjugo år till brodern Carl-Axel.

– När han växte upp hade barnen inga riktiga bollar. De knycklade ihop en massa tidningspapper och tog snören runt om för att kunna sparka fotboll. Det enda som de gjorde var att spela fotboll, säger Ann-Christin.

Curt fick med tiden smeknamnet ”Töta”. Ann-Christin är inte helt säker på var det namnet kom ifrån.

– Men han älskade tårta, jag vet inte om det var det, ha ha! Jag vet faktiskt inte och nu kan jag inte ta reda på det heller. Men jag har alltid trott att det var så.

Curt kom till GAIS från Utsikten via Gårda inför säsongen 1946/47 och var kvar i Grönsvart till och med säsongen 1953/54.

Efter ett uppehåll på två säsonger kom han tillbaka till GAIS inför säsongen 1956/57. ”Töta” hann med sammanlagt 140 seriematcher för Grönsvart och är på delad 45:e plats tillsammans med Jan Lundquist bland de grönsvarta maratonmännen. Han har dessutom spelat handboll och är noterad för landslagsuppdrag för blågult.

Ann-Christin är född några år efter ”Tötas” debut i GAIS. Hon minns hur hon brukade springa på Gamla Ullevi för att samla på flaskor.

– Jag kom dit i fin klänning, som blev alldeles smutsig, men hade jag fått pengar och köpte godis för det. Jag kommer inte ihåg SM-guldet 1954 för jag var bara två år gammal, säger hon.

”Töta” var en stor målvakt inte bara vad gäller antalet matcher utan också till växten. Han mätte 186 centimeter.

– Han var inte tanig men inte heller kraftig utan var idrottslig i kroppen. Framför allt hade han stora händer. När de ritade karikatyrer på honom var det stora händer som täckte hela målet. Vad han tyckte om det? Han tyckte nog mest att det var roligt.

Han slutade sin aktiva karriär men fortsatte som tränare. ”Töta” var bland annat huvudtränare för GAIS i division 2 västra Götaland säsongerna 1960-61 tillsammans med assisterande Holger Jernsten.

– Men han fortsatte som tränare efter det lite varstans, säger Ann-Christin som tillfogar att hennes pappa gick tränarutbildning på Bosön utanför Stockholm.

– Dit fick mamma och jag också följa med, säger Ann-Christin.

”Töta” arbetade som charkuterist. Först var han springpojke i Saluhallen och arbetade senare på Lundblads. Han startade eget på Tellgrensgatan i Majorna med både butik och tillverkning. Hans korv var världsberömd i hela Göteborg.

– Men aldrig att han var riktigt stolt över det utan det var fotbollen som han var mest stolt över, säger Ann-Christin.

Mycket för att inte säga allt i ”Tötas” liv kretsade kring fotboll– och det både under och efter den aktiva karriären.

– Han var grön och svart inuti hela han för det var hans identitet. Pappa brukade säga att han hade så dåligt minne, men han kom ju ihåg varenda match och hur det gick, säger Ann-Christin.

– När det spelades fotboll var det ofta fullsatt på Gamla Ullevi och det fanns egentligen ingen annan underhållning på den tiden, säger Ann-Christin.

– Han blev igenkänd överallt i Göteborg. Han träffade alltid folk precis överallt. Jag vet inte hur han bar sig åt men han kom alltid in på fotboll. På jobbet pratade de fotboll, på hemtjänsten pratade de fotboll och på sjukhuset pratade de fotboll. Det var fotboll och GAIS hela tiden.

”Töta” var inte den som stoppade sina medaljer och utmärkelser i en skokartong och ställde upp den på vinden. Han hade dem nära sig.

– Han har varit stolt över detta. Jag tror det hade med hans uppväxt att göra. Jag tror att han hade ett stort behov av att hävda sig och visa att han kunde något. För det var ingen som trodde att han kunde något. Då blev fotbollen något för honom, menar Ann-Christin.

”Töta” uppnådde en hög ålder men kämpade med sin hälsa och låg den sista tiden på sjukhus. Den 12 juni befann sig Ann-Christin och Eva-Lotta på Östra sjukhuset.

– Den dagen blev han helt klar från klockan två när vi kom till halv sex när vi gick. Vi pratade om allt möjligt, säger hon.

– Han älskade glass. En sköterska hämtade chokladglass. Det var det han åt när vi gick. Han vinkade till oss och sa ”vi ses i morgon” för då skulle min son komma på besök från Örebro. Klockan tjugo i sex på morgonen efter ringer de och säger att han är död. Pappa passade på att dö på Eva-Lottas 50-årsdag.

Under ett av de sista mötena med sin pappa konstaterade systrarna att han var otrolig envis, uthållig och viljestark.

– Då sa han att ”ja, hade jag inte varit så envis som jag var hade vi aldrig vunnit serien”!