Aiden Harvey: ”Jag tänkte alltid att det här blir en bra comeback-story”

Inför måndagskvällen spelar GAIS mot Vasalaund och i truppen hittar vi för tredje matchen i rad Aiden Harvey. Idag berättar han mer om hur han hamnade i Sverige, varför det blev GAIS och hur man kommer tillbaka från två korsbandsskador.

Vi är många som var glada att äntligen se vår unge australiensare bli inbytt mot Akropolis. En stor del av Aiden Harveys tid i GAIS har beklagligt nog gått till att rehabilitera korsbandsskador som följt på varandra. Inför den viktiga matchen mot Vasalund på måndag ville vi stämma av hur han mår nu, hur man håller motivationen uppe när man är borta från fotbollsplanen så länge, och om det finns något positivt att ta med sig.

Aiden Harvey är född 1998 i Melbourne, Australien. Med en pappa som sysslat med cykel och fotboll och mamma som var simmerska hade idrotten en väldigt naturlig plats i familjen. Idag är dessutom hans syster en del av det brittiska landslaget i truppgymnastik.

– Vi var aldrig inomhus när jag växte upp. Vi spenderade i stort sett all tid ute, klättrade i träd och spelade fotboll och hoppade studsmatta. Det är väl därifrån man har fått sin energi. Jag provade en massa olika sporter, bland annat friidrott, gymnastik, rugby och australiensisk fotboll (en slags hybrid mellan fotboll och rugby). Fotboll började jag med först när jag var 9, och även om det på den tiden bara var en av sporterna jag höll på med gick det bra ganska snabbt. Redan efter några träningar flyttades jag upp till dem som var ett år äldre. Men jag tänkte aldrig att det skulle bli något på riktigt, jag tyckte mest det var kul att spela matcher och göra mål.

När Aiden var i tioårsåldern flyttade familjen till Tyskland, eftersom föräldrarna ville se mer av världen.

– När man bor i Australien är det en ganska stor sak att resa till andra länder. Man åker inte direkt utomlands på semester några dagar eftersom det är så långa avstånd. Tanken var därför att vi skulle bo i Europa några år och flytta runt till ett par länder, och sedan komma tillbaka hem. Men mina föräldrar separerade i Tyskland och jag och min syster följde med mamma till England. Där bodde vi i ett par år innan jag och min syster flyttade till pappa, som hade träffat en svensk tjej och bodde i Västerås. Då var jag 14 år.

Hur var det att komma till Sverige?

- Vi kom i juli, så vi fick ett bra första intryck. Det var fint väder, jämfört med England som ofta var grått och det fanns inte så mycket att göra på sommaren när vi bodde där. Det första vi gjorde i Västerås var att gå på seglarläger, för att lära oss svenska innan skolan började. Sedan kom jag in i ett fotbollslag snabbt, Irsta IF. Det första som hände var att vi skulle åka på Gothia cup, vilket verkligen är det bästa man kan göra när man är yngre. Efter det var jag fast i det här landet.

Nu har du bott i Sverige sedan du var 14 och pratar svenska som om du var född här. Men när Australien möter Sverige i en OS-semifinal i fotboll…?

– Då håller jag på Australien. Tack för att du tog upp det!

Aiden tog sig snabbt från Irsta IFs ungdomslag till A-laget, men när klubben gick in i ett samarbete med Skiljebo IF, i en satsning på att skapa stadens bästa lag, fick han höra att han var fysiskt för liten för att ingå i den satsningen. Hans tränare i Irsta hade gått en utbildning med en av tränarna i GAIS och Aiden fick istället en provträning med U17-laget. Efteråt sa tränare Karlstrand att han ville att Aiden skulle skriva på för dem.

– Och det ville jag självklart göra. När jag var på Gothia cup hade vi en kille i laget som höll på GAIS och han visade oss Gamla Ullevi. Det tyckte jag var mäktigt och kände att jag gärna hade velat spela där en dag.

Hur var GAIS akademi jämfört med det du var van vid sedan tidigare?

– Först och främst underlaget. I Irsta spelade vi alltid på gräs, nu var alla träningar på konstgräs. Sedan var ju allting mer proffsigt i GAIS, det var mer på allvar. Här ville alla spelare bli något, medan i Irsta var det en del killar som mest med för att kompisarna fanns där. När jag kom till akademin började jag inse att jag kanske hade något, och jag ville se hur långt jag kunde gå. Det fanns bra förutsättningar för att satsa. Man mötte bra motstånd och tränarna var väldigt duktiga. Jag hade dock gärna sett att det fanns större möjlighet att gå mellan lagen i akademin och prova att bli uppflyttad, men det kanske fanns en tanke med det. Och nu för tiden är det nog lite annorlunda.

2018 fick Aiden kontrakt med A-laget och första halvan av 2019 blev han en etablerad A-lagsspelare med mycket speltid. Fram till september.

Om du tänker tillbaka till hösten 2019 när du fick din första korsbandsskada - hur var det?

– Det var tufft. Det blev ett riktigt jobbigt år. Jag hade ju spelat mycket i A-laget, nästan alla matcher, och så åkte jag på den där skadan och fick höra att det ska ta 9-12 månader innan jag kan vara tillbaka. Jag hade ju hört om korsbandsskador tidigare men aldrig tänkt på det så mycket, och jag hade själv aldrig skadat mig så allvarligt förut.

Och efter den långa rehabiliteringsprocessen var du tillbaka i spel ungefär ett år senare, och så hände samma sak igen. Vad gjorde det med dig?

– Först blev man ju ledsen, men inte lika deppig som första gången. Jag tänkte på vilken bra story det här kommer bli – att komma tillbaka från två korsbandsskador. Rätt många spelare kommer ju tillbaka från en, men från två… Det är nästa nivå på något vis. Och jag ville verkligen, verkligen komma tillbaka. Det var ju det här jag hade, det var min situation. Jag var tvungen att göra det bästa av det.

Aiden säger att han aldrig under den här tiden tänkt på ge upp och lägga av.

– Det var någon journalist som frågade mig det, men jag har aldrig tänkt den tanken. Jag är ju fortfarande ung, och så hade jag alltid med mig den där comeback-storyn. Jag tänkte på hur mäktigt det skulle bli. När han ställde den frågan tänkte jag att andra kanske också trodde att man inte kunde komma tillbaka, och då ville jag bevisa att man inte är som alla andra, utan att man är starkare.

Men ändå, två sådana här långa rehabiliteringsperioder kan inte vara någon lek. Hur håller man motivationen uppe?

– Min familj och särskilt min pappa har hjälpt mig mycket. Jag märker tydligt när jag har en dålig dag, och kanske egentligen inte vill prata om det, men bara att ringa honom och prata om vad som helst, det hjälpte verkligen och man mådde bättre. Det som också hjälpte var att jag och Donat och en kille som heter Nima tränade mycket ihop. Då blir det inte fullt så jobbigt, eftersom man kan prata och skämta, det blir lite mer som i omklädningsrummet.

– Och första gången tränade jag ju med Haris, det hjälpte också extremt mycket. Man kan liksom gå igenom hela processen tillsammans, man behöver inte vara ensam. Sedan tränar vi ju på Sportrehab där man ser till Gamla Ullevi och Valhalla, det fungerar också som motivation. Man ville ju vara där med de andra och man vet att det bara finns ett sätt att komma dit - att träna och vara disciplinerad.

Hur har träningsupplägget sett ut?

- I början kör man väldigt mycket ensam. Man tränar ungefär var tredje timme, i sängen eller på golvet eller i soffan. Då handlar det mycket om bara att försöka hitta och spänna muskeln, vilket tar tid efter en operation. Och när man försöker använda knät så svullnar det lätt och gör jätteont. Cirka två veckor efter operationen är det svårt att sova på grund av smärtan. Jag ville helst inte ta smärtstillande, jag ville att kroppen skulle kunna läka själv och inte behöva tabletter, men det fungerar inte riktigt. Den värk man har är riktigt tuff och man behöver smärtstillande för att inte gå helt sönder. Jag försökte göra mig så trött som möjligt under dagen så jag enklare skulle kunna sova på natten. Vilket är ganska svårt när man inte kan röra sig! Man får träna och spänna tills man inte kan spänna mer.

– Och så försökte jag använda hjärnan, läsa och sådant. Nästa steg i programmet är cykel eller rodd eller både och. Sedan gör man knäböj, balansövningar och tåhävningar. Man hoppar lite lätt och joggar. Och så ökar man intensiteten efter hand. Mer benstyrka, mer vikter, fler reps, tuffare övningar. Vid tre månader, sex månader och åtta månader gör man tester för att få en bild av styrka, spänst, explosivitet, och hur mycket man litar på knät. Jag träffade läkaren som opererade, han kollar så allt ser bra ut. Och så självklart regelbunden kontakt med fysioterapeuten, Anders. Det kändes ju inte bra varje dag, det går inte alltid åt rätt håll, utan vissa dagar är man stel eller har ont och då gäller det att vara ärlig mot sig själv och sin fysioterapeut, annars kan det bli värre. Vid det här laget känner jag och Anders varandra väl, så vi hade bra kommunikation.

Har ni gjort några ändringar under den andra perioden jämfört med den första?

– Förutom att det som sagt var jobbigare första gången har vi gjort mest likadant, bara några små ändringar. Vilket jag tyckte var bra, eftersom jag redan hade gjort det en gång. Jag visste vad som skulle hända och när det händer. Börjar man ändra blir man kanske orolig för att det blir andra sorts resultat. Nu har vi kunnat jämföra de två perioderna på ett bra sätt.

Aiden tycker att han har fått bra hjälp och stöttning från klubben och laget, men som för alla skadade spelare är det svårt att vara samma del av laget som man annars är.

– Man är med, men man är inte med. Man kan ju prata med varandra om det som hänt på matcher och det som folk har gjort, men sen går de ut på träning och då är man själv igen. När de sen kommer tillbaka från match kan de vara glada eller besvikna eller irriterade, och man kan inte riktigt relatera, för man vet inte exakt vad som hänt. De pratar om någon situation, och man kan inte bidra. Även om man sett matchen blir det inte samma sak. Och under Corona har man ju inte ens fått vara på plats.

Hur tror du att de här skadorna har påverkat dig, både som person och fotbollsspelare?

– Jag är ännu mer driven, och jag har haft mycket tid att tänka. Jag har förstått att eftersom det inte finns något annat jag hade velat göra, eftersom jag verkligen vill spela fotboll, så måste jag ta chansen. Det är upp till mig vad som händer. Jag har dessutom blivit tränare för GAIS P10, och det hade jag nog inte gjort om jag inte hade skadat mig. Det är väldigt nyttigt, för när man har en tränarroll ser man fotboll på ett annat sätt. Man får mer respekt för Stefan och Fiddes jobb, för det är inte så lätt att ha en idé som sedan ska förmedlas till de spelare som ska utföra det. Det märker man tydligt med de som är 9-10 år. Du vet vad du vill att de ska jag göra, men när de har matcher kan du inte avbryta och gå in och göra saker själv på planen, utan när du får chansen måste du prata med dem så de förstår vad de ska göra. Du tänker mer på de små detaljerna, vilket jag har tagit med mig till A-laget.

– Man kanske har blivit lite fotbollssmartare. Och jag har blivit extremt mentalt stark. Jag tror inte det är mycket som kan påverka mig nu. Kan man komma tillbaka från de här skadorna så finns det inte mycket annat som kan stoppa en.

Det har varit väldigt roligt att se dig på Gamla Ullevi igen, men du har tydligen längtat särskilt efter långa resor till bortamatcher, varför då?

– Hotellfrukost! Nej, jag vet faktiskt inte, jag har alltid gillat att spela borta och helst långt borta. Även i akademin var det så, men jag vet inte riktigt vad anledningen är egentligen.

Vid sidan om fotbollen driver Aiden företaget Harvey Bemanning, där affärsidén går ut på att hjälpa elitidrottare att hitta extrajobb.

– Jag har alltid velat ha en egen firma, något med mitt namn på. Jag såg att det fanns behov av att hitta extrajobb som går att kombinera med elitidrott, för många vill ha ett jobb vid sidan om men det är svårt att hitta något med ett så flexibelt schema som krävs för att det ska gå ihop med träningar, matcher och resor. Jag gillar dessutom att kunna hjälpa folk.

Är det här något du tror du kommer fortsätta med i framtiden?

– Ja, absolut. Det här kommer bara vara ett av mina bolag, jag kommer ha många. Jag hade gärna gått in i fastighetsbranschen och modebranschen också. Och helst komma på något nytt som inte redan finns.

Du verkar vara väldigt driven.

– Ja, jag har nog alltid varit det. Jag gillar inte att slösa tid, jag vill gärna göra något vettigt.

Aidens kontrakt med GAIS går ut efter säsongen 2021. Han säger att den stora drömmen är att någon gång spela i Newcastle och i Australiens landslag, men just nu vill han bara göra så bra ifrån sig som möjligt i grönsvart.

– Tidigare har jag nog planerat lite för långt fram, nu tar jag en match i taget. Vi får se vad som händer sen.

Vad förväntar du dig av resten av säsongen?

- Jag vill ju såklart att vi ska vinna alla matcher, och jag vill få möjligheten att bidra så mycket som möjligt till det. Jag vill utvecklas, göra poäng, tackla folk. Och springa! Jag vill framförallt utnyttja min snabbhet.

Varmt välkommen tillbaka Aiden! Vi hoppas att den här höstsäsongen äntligen får ägnas åt allt annat än rehab - och förhoppningsvis en fin insats redan mot Vasalund.

Text: Johanna Ageborg