130 år med GAIS - Vi vann den första Allsvenskan

Idag finns det få hundraåringar som kan lysa med samma dragningskraft som vår fina Allsvenskan i fotboll. För många av oss är det svårt att finna ett viktigare vårtecken än den allsvenska premiären i slutet av mars eller början av april. Det kanske inte ett antal gentlemän vågade drömma om i januari 1924, där de hade samlats på förbundskansliet på Skeppsbron i Stockholm för att komma överens om grunderna för det seriesystem i fotboll som fortfarande är rådande i vårt land: en högsta serie och därefter underliggande divisioner med upp- och nedflyttning, givetvis med den engelska ligastrukturen som tydlig förebild.

‍

“Allsvenskan” förresten. Det verkade ta några år innan benämningen för fotbollens elitdivision satte sig. En sökning i Svenska Dagbladets arkiv visar exempelvis att namnet dyker upp med viss frekvens först ett par år efter premiären 24-25.

‍

Men premiär blev det hur som helst. Söndagens den 3 augusti 1924 blåstes den första omgången igång med tolv lag och sex matcher. GAIS, med färska SM-titlar från 1919 och 1922, tillhörde favoriterna, tillsammans med lag som AIK och Örgryte, vinnare av de två senaste SM-gulden.

‍

Atleterna inledde med en resa söderut, till Helsingborg, där det blev 2-1-vinst mot HIF. Albert “Abben” Olsson, en legendarisk gaisare både som spelare och ledare över fem decennier, skrev för evigt in sig i historieböckerna som GAIS första allsvenska målskytt någonsin. Målet finns med precision återgett i Lars Hjertbergs bok “Alla helgons lag”:

“Klockan började närma sig två på söndagseftermiddagen den 3 augusti 1924 i det sommarsvala Helsingborg när Gais ytter Thorsten Svensson ryckte loss på vänsterkanten. Albert Olsson visste att passningen snart skulle komma. Han tog några snabba steg in i straffområdet, och i röran framför mål var HIF:s landslagsmålvakt Sigge Lindberg maktlös när ‘Abben’ Olsson vinklade in bollen mot högra stolpen. Publiken på Olympia hade just fått se Gais allra första allsvenska mål”.

‍

Det var onekligen en bra början för GAIS och det skulle fortsatta bra genom hela säsongen. I en serie som utvecklade sig till en enda lång och rolig göteborgshistoria (GAIS, IFK och ÖIS överlägset topp tre i sluttabellen) var det de grönsvarta atleterna som drog det längst strået. GAIS råkade ut för säsongens enda nederlag först i den näst sista omgången, 3-4 mot IFK. Aldrig roligt att förlora ett derby förstås men den här gången innebar det att GAIS, beroende på resultat i andra matcher, hade säkrat den allsvenska titeln.

‍

För IFK hjälpte det föga att “Svarte-Filip” Johansson satte ett oslagbart (?) allsvenskt rekord med hela 39 mål på 22 matcher. För Örgryte, med en stjärna som Sven Rydell i laget, räckte det inte heller med en bra start, ett mycket oväntat fall (1-2) i Stockholm mot jumbon Hammarby gjorde det slutligen omöjligt att hålla tempot med GAIS i täten.

‍

Ytterhalvbacken Gustaf Gustafsson, som var med att vinna guld även 26-27 och 30-31, mindes tillbaka i en intervju av Lennart Crusner i boken “Allsvenskan genom tiderna”: “På våren stod vi i särklass och under de sju första matcherna släppte vi inte in ett enda mål. Efter nio hade vi 30-4 i mål”.

‍

Gustafsson hade som främsta uppgift att leverera lämpliga löpbollar till högeryttern Rune Wenzel. “En högerytter i bokstavlig mening”, beskriver Hjertberg i ovannämnda bok. “[Han] rundade gärna sin back genom att slå bollen på höger sida, och själv springa på vänster sida. Sedan drog han sig på nytt ut mot högerflanken för att i ögonvrån leta efter målskyttar som ”Abben” Olsson eller, senare i karriären, ‘Long-John’ Nilsson”.

‍

Förutom Gustafsson och Wenzel fanns fler storspelare i den här guldkantade GAIS-upplagan. Vi hade “Abben” Olsson förstås, flest mål i laget med 18 mål. Dessutom den rutinerade och bollsäkre vänsterbacken Fritjof Hillén, den första gaisaren att representera det svenska landslaget. Centerhalvan (möjligtvis en motsvarighet till dagens centrala mittfältare) Gunnar Holmberg bör också nämnas.

‍

Ja, vi bör naturligtvis rada upp hela uppställningen, utifrån dåtidens klassiska 2-3-5-formation: Sigurd Mattiasson (hösten) och Manfred Johnsson (våren) mellan stolparna. Herbert Lundgren och Fritjof Hillén som backar. Gustaf Gustafsson, Gunnar Holmberg och Erik Johansson på mitten, och offensivt en femmannakedja bestående av Rune Wenzel, Gunnar Paulsson, Albert Olsson, Bror Carlsson och Torsten Svensson. En samling hjältar i grön och svart mundering.

‍

Guldsäsongen 1924-25 kantades tyvärr också av en allvarlig tragedi. Den 24-årige lovande backen Konrad Hirsch, med en framträdande roll i laget under höstsäsongen, avled i hjärnhinneinflammation under vinteruppehållet.

‍

Det rådde inget tvivel om att GAIS på den här tiden, 1920-tal och tidigt 1930-tal, tillhörde den absoluta eliten inom svensk fotboll. Följande säsong, 1925-26, knep Örgryte guldet, bara en poäng före GAIS. 1926-27 repeterade Atleterna titeln från premiäråret, nu med hela 24 mål av “Abben” Olsson. Därefter följde återkommande placeringar i toppen (3:a, 5:a och 4:a) innan en tredje allsvensk titel bärgades säsongen 1930-31. Då hette guldmakaren “Long-John” Nilsson - hela 26 mål för ett lag som vann serien med hela sex poängs marginal före AIK.

‍