130 år med GAIS - Den största segern någonsin

I slutet av nittiotalet skrev jag ofta i GAIS matchprogram. För flera generationer av nya gaisare är nog begreppet matchprogram obegripligt. Så, jag är nog tvungen att först förklara vad detta var för slags fenomen.

‍

Ett matchprogram var ett litet häfte, storlek A5, där det fanns redaktionella texter, statistik, matchtrupper och startelvor. Detta såldes innan dusterna utanför Gamla Ullevi. I matchprogrammet hade jag en serie texter som hette ”Matcher att minnas”. Där skrev jag bland annat när GAIS den 16 oktober 1932 vann med 9-2 över Helsingborg, Men det var en annan match jag vill minnas som inledde den serien av texter. Nämligen GAIS – IF Örnen den 28 april 1940.

‍

Matchen står ut i den grönsvarta historien då den innehåller två rekord för GAIS. Det är den match som har lockats allra minst publik i tävlingsmatcher, 311 åskådare. Och tillika den match där GAIS tagit sin största seger någonsin i seriespel. Siffrorna stannade vid 12 – 0.

‍

I GAIS hundraårsbok är en förklaring till den låga publiksiffran att Tyskland invaderat både Danmark och Norge två veckor tidigare. Ytterligare en förklaring sades vara att serien redan var avgjord och motståndet och tabelläget därmed inte skulle locka några stora mängder publik. Förklaringar som väcker frågor. Varför var det trots det tyska anfallet mot Danmark och Norge bara 311 åskådare där? Det är en väldigt låg siffra även om det var så att GAIS på den tiden spelade i andradivisionen. Vilka var IF Örnen och hur kom det sig att de bjöd på så svagt motstånd? Det var frågor jag ville ha svar på.

‍

Jag bestämde mig för att leta svar i dagspress från den tiden. När jag gör detta är internet i barndom, det fanns inga tidningsarkiv på nätet utan att jag var tvungen att leta bland mikrofilmade gamla tidningslägg på det så kallade Kurs – och tidningsbiblioteket på Vasagatan här i Göteborg. Jag beslöt mig för att börja rulla mikrofilmerna från och med det tyska anfallet på Danmark och Norge den nionde april 1940. Det var oerhört intressant. Framsidan på tidningarna som jag tittade på, den så kallade ettan, den tionde april, bestod av fyra fetstilta bokstäver: Krig. Dagen efter, den elfte april, bestod samma etta av nu två ord: Allmän mobilisering. En fruktansvärd tid att leva i. Fotboll kändes omgående som något mindre viktigt.

‍

Från den elfte april sattes 320 000 män i vapen. De åkte ut till våra gränser och kuster, till viktiga försvarspunkter där alla gjorde det som i folkmun blev kallat för beredskap. Kvar fanns kvinnor, barn och ungdomar plus krigsoföra män.

‍

I samband med en annan serie av texter som jag skrev intervjuade jag Göte ”Knubben” Sjösten. Anfallare i fyrtiotalets GAIS och målskytt i finalen av svenska cupen 1942 bland annat. Göte berättade att fotbollsspelarna i Göteborg gjorde sin beredskap mestadels ute i skärgården. Själv var han placerad på Brattön under kriget. Det innebar att han kunde komma in och spela matcher i Göteborg. Vilket skulle ha betydelse för den här historien.

‍

IF Örnen kommer från Charlottenberg. Nordvästra Värmland, vid norska gränsen. Den geografin har också betydelse för den här historien. Alla ordinarie i IF Örnen var nämligen placerade vid gränsen, tyskarna hade precis erövrat Norge och därmed var gränsen otroligt viktig att bevaka. Det fick till följd att IF Örnen åkte ner till Göteborg med i stort sett bara juniorer i laget.

‍

Mobiliseringen påverkade inte bara tillgången på fotbollsspelare utan också tillgången på matchfunktionärer, vaktmästare och annan viktig personal för arrangerandet av fotbollsmatcher. Utöver det påverkades också publiktillströmningen eftersom det nästan uteslutande var män som gick på fotboll vid den här tiden.

‍

I Göteborg vid den tiden fanns det fyra stora lag; GAIS, IFK Göteborg, Örgryte IS och Gårda BK. Matcherna gick av stapeln på söndagar. 28 april spelade tre av lagen hemma, jag vill minnas att det var GAIS, Örgryte och Gårda. Eftersom de två sistnämnda låg i allsvenskan vid den här tiden så fick GAIS match mot IF Örnen spelas redan kl. 9.00 på söndag morgon.

‍

Där har vi svaret på frågorna. De 311 personer som hade masat sig till Gamla Ullevi denna arla morgon är hjältar. Frågan är om det inte är en väldigt bra publiksiffra ändå? Att IF Örnen bara har juniorer att ställa mot ett GAIS med spelare som den kommande allsvenska skytteligavinnaren Sven ”Jack” Jacobsson, den tidigare nämnde Göte ”Knubben” Sjösten, svenska – cupen bekantingen Folke Lind och den tidigare allsvenska målvakten Erik Angren är troligen den största förklaringen till varför segersiffrorna skrivs till hela 12–0.

‍

GAIS slutade på tredje plats säsongen 39/40. Division II Västra bestod av något så unikt som tre värmlandslag. Degerfors, som vann överlägset, Karlskoga IF som kom tvåa en poäng före GAIS. Och då IF Örnen, braksist på 3 inspelade poäng, och därmed åkte käpprätt ur för att aldrig mer återvända till landets näst högsta serie. Säsongen 39/40 är den enda säsong de tillbringat i andradivisionen. En någorlunda intressant detalj är att IF Örnen tillhör Värmlands ”original seven” det vill säga klubbar som har funnits i seriespel oavbrutet sedan 1925 med samma namn.

‍

Omständigheterna tillhör en annan tid. Allmän mobilisering, krig vid våra gränser och en värld som stod i brand. Vi får innerligt hoppas att vi aldrig mer behöver uppleva något ens i närheten.

‍

Text: Robert Lindberg

‍