130 år med GAIS - 1997, GAIS sämsta säsong någonsin?
Vad gäller seriespel kan vi kategorisera säsongen 1997 som GAIS sämsta genom tiderna. En tredjeplacering kanske inte låter så dåligt men den togs på den tredje nivån i den svenska fotbollspyramiden: Div. 2 Västra Götaland. Så långt ned har Atleterna aldrig placerat sig, vare sig förr eller senare.
2024-05-13 13:32
Andreas Bolander
Klubben
Senaste nytt
1995 hade GAIS nosat på allsvenskt spel då spelåret hade avslutats med en knapp kvalförlust mot IFK Norrköping (1-2 över två matcher). Typiskt nog blev det platt fall året därpå: näst sist i Division 1 Södra och respass till Division 2.
GAIS gick in i säsongen 1997 med ekonomiska problem, interna stridigheter och till och med några rykten om att klubben var under hot om nedläggning. Det var tuffa tider för tuffa gaisare. Dessutom hade man tappat en hel del spelare, inte konstigt med tanke på att det nu handlade om spel på en lägre nivå.
“Vi hade haft en stor omsättning i truppen, med många nyförvärv”, erinrar sig klackfavoriten Lasse Ternström, nu över 25 år efteråt. Ternström, som hade deltagit i kvalet mot Norrköping ‘95, var för övrigt också tillbaka i grönt och svart efter ett år i USA.
“Brasse-Lasse”, med sammanlagt 128 matcher för Atleterna under 1990-talet, har många goda minnen från sin tid i klubben. “Jag hade en fantastisk tid i GAIS”, säger han och nämner exempelvis det framgångsrika kvalet i Kalmar 1999 eller uppflyttningen 2005, då som assisterande tränare till Roland Nilsson. Som kantspelare kommer han också ihåg den pågående interaktionen med fansen vid sidan av plan: “Man fick höra både det ena och det andra”, säger han med ett leende.
Men när vi samtalar om 1997 var det, enligt Ternström, “det tråkigaste året”.
Var säsongspremiären på Jonsereds IP mot den lokala bruksklubben ändå ett steg i rätt riktning? Ja, det beror på hur man tolkar det. GAIS, ändå seriefavoriter med tanke på klubbens tunga historia, hade nog räknat med vinst men begränsades till oavgjort 4-4 i en svängig match. Det positiva var att just “Brasse-Lasse” kvitterade sent in på tilläggstiden med en mäktig volley.
1-0 mot Skövde AIK i hemmapremiären (Joakim Ljungberg målskytt) var glädjande men det var inte publiksiffran. Bara dryga tusen på “gamla” Gamla Ullevi (1 173 åskådare) - det var av olika skäl svårt att entusiasmera alla gaisare på den här tiden.
Ändå verkade den här säsongen gå som alla hoppades. I mitten av augusti vann exempelvis GAIS den viktiga seriefinalen på Rambergsvallen (mot Lundby IF, inte BK Häcken) med 1-0 efter ett sent vinstmål av Stefan Berndtsson och efter 14 av 22 spelade omgångar hade de grönsvarta en marginal på trygga sex poäng i toppen, med Skövde AIK och Lundby närmast efter sig.
GAIS var på god väg att återta sin plats i Division 1. Det här kunde väl inte gå fel?
Jo, det kunde det…
Lasse Ternström minns: “Vi hade ett lag med många nya spelare som kanske inte riktigt hade erfarenheten av att spela inför en stor och krävande publik. Pressen blev för stor. Dessutom tappade vi i ödmjukhet”.
Säsongsavslutningen blev därefter. En trist vandring mot ett totalt misslyckat uppdrag. 9 poäng av 24 möjliga på de åtta avslutande omgångarna innebar inte bara en missad serievinst utan till och med att kvalplatsen (andra plats) gick förlorad.
Larmklockorna började ringa ordentligt i den 16:e omgången då GAIS föll hemma mot nedflyttningskandidaten från Alingsås, Holmalunds IF. Segerskytt på övertid: Patrik Elmander, en spelare som med tiden skulle byta upp sig till ett grönsvart matchställ.
Några veckor senare kom en ny hemmaförlust: 1-2 mot topprivalen Trollhättans FK, och i den följande omgången ett tungt nederlag (0-2) borta mot Skövde AIK. Helt plötsligt hade GAIS förlorat serieledningen till “lilla” Lundby IF.
Det skulle bli ännu värre. I den avslutande rundan väntade Jonsered på Gamla Ullevi. En seger skulle åtminstone säkra en kvalplats.
“Men Jonsered var tuffa att möta”, minns Ternström. “De hade några ex-gaisare i laget och dessutom förre GAIS-tränaren Bengt-Arne Strömberg på bänken. De ville inget annat än att stoppa oss”.
Så blev det. 1-1-resultatet innebar inte enbart att Lundby vunnit serien, Trollhättan hade dessutom tagit över kvalplatsen.
Vi hittar en beskrivning av debaclet i årsboken “Årets Fotboll”: “Grönsvarta spelare grät öppet. Supportrarna, som gråtit i flera år, orkade däremot inte med fler tårar. 2 300 uppgivna anhängare lämnade arenan i besvikelse och vredesmod. Ett gäng druckna gaisare kastade till och med halsdukar och medlemskort utanför favoritlagets omklädningsrum”.
“Vi borde vunnit varenda match”, säger Lasse Ternström om spelåret 1997. “Men det blev krampaktigt. Vi hade svårt mot bottenlagen. En sjuk säsong…”
1997 gick GAIS in i den mörka vintern med vetskapen om att man skulle tvingas till ytterligare en säsong i Division 2. Vad gäller göteborgsfotbollen befann sig nu sex klubbar före Atleterna i seriesystemet: IFK, Örgryte, Västra Frölunda och Häcken i Allsvenskan samt Gunnilse och nyuppflyttade Lundby i Division 1. Det var inte riktigt nu det var läge att vara kaxig på arbetsplatsen.
Finns det en fortsättning på historien? Ja, såklart, det här är la’ GAIS. Säsongen därpå vann Atleterna Division 2 med ganska klar marginal och var klara för andradivisionen. 1999, som redan nämnts, tog GAIS - med Lasse Ternström i laget - steget upp till Allsvenskan.
Säsongen 1997 är en påminnelse om den gamla devisen att en människas (eller klubbs) karaktär inte avgörs av hur många gånger man fallit utan hur många gånger man rest sig efter fallet.
