SM-guld 1919: GAIS visar precision, finess och fart

På lördag firar vi att det är på dagen 100 år sedan GAIS vann sitt första SM-guld. På vägen fram till Gratismatchen mot Varbergs BoIS kommer vi därför att göra några nedslag i hur vägen till guldet såg ut och här nedan hittar du ett sådant.

Vi har publicerat ett antal texter om GAIS första SM-guld tidigare under veckan och du hittar länkar till dessa längst ner på denna sida.

Idag refererar vi eden andra av tre texter som publicerades i Idrottsbladet dagen efter matchen, alltså 20:e oktober. Denna text handlar om spelet och hur matchen såg ut i stora drag - som vanligt tar skribenten en tydligt DIF-perspektiv. Trevlig läsning!

GAIS vann den växlingsrika finalen med 4-1
Djurgårdens ynkliga första halvtid och förbluffande starka, fast negativt givande andra.

Spelet

Med solen i ögonen fick Djurgården, dödsdömd av press, fackmän och antagonister, sätta i gång utan att sedermera under så gott som hela första halvtid ha så värst mycket att säga till om.

Farten blev från början satt på högsta kilometerhastighet; intensiv och smittande utan döda vägsträckor.

Wentzell fick först ordning på sina snabba ben och reda i sin nevösa hjälna. Köping rundade han behändigt – nåja, det ville inte så mycket till – och förbi Hemming kom han genom kraft och framåtanda, men sedan slog det slint; passningen dalade bakom. Hela kedjan var ögonblicket därefter på fötter, men det gistade sig för dem att få viljan, så stark den nu än var, igenom.

Ett par långa djurgårdssvep mötte Hillén på rätta sättet i sin fenomenala räckvidd och vilan blev inte lång för djurgårdsbackarna. Och så brast det. Wentzell begagnade en Köpingsmiss. Rudén kunde ha reparerat med ett par steg och den snabbtänkte högeryttern drämde till i en position som inte kunde tillåta något misstag.

Det blev motorn på gaisarna. Bollen drevs fram med precision, finess och fart och de blås exklusiva halvbackskedja stod ideligen på huvudet. Särskilt var Köping olycklig mot den ettriga högerflygeln, och Hemming fick arbeta förtvivlat. Elmblad var den andra kantens svaga punkt, och där smet ”Fleming” från Göteborg ideligen väl i väg utefter linjen.
Ett par förnyade djurgårdssvep med trevligt spel av Gotte mot Gaishalvornas bästa man, Nisse Carlsson, gav luft åt djurgårdsförsvaret men det blev bara ett par nypor. Och det var färdigt igen.

Åter Wentzell. Han fick bollen läcker in till Olsson, bekom den i retur, forcerade på sitt kraftsätt och var snart klar för passning. Högerinnern skulle bli bollfångare, men uppvaktningen av Hemming var för intensiv och han lät med utsökt fattning och list, bollen passera. Bergman var påpassligt med och från dennes goda, lugna skjutplats åkte bollen numro två upp i taket hos Rudén.

2-0 Göteborg.

Det började alltmer närma sig till att i praktiken bli i enlighet med Ceves och TT:s spekulationer: gaisarna sätta in allt i första halvlek, och göra de då mål tillräckligt är segern, den katastrofala seger, deras. Och två mål redan…

Men spelet åkte upp på mitten en stund och det såg inte så hopplöst ut, då djurgårdskvintetten började gå ihop bättre och bättre.

Två stockholmska hörnor forcerades fram, och laget arbetade tydligtvis utan tanke på det tyngande eftersprånget.

Men det var lögn. Gaisarna voro omutliga och Rudén fick åter ut. Björkman, som man trott inte kunde skjuta, sände iväg en farlig boll, som den gode Fritte behandlade med samma omsorg och eftertanke som den han sedan nedlade på att ordna upp två generande Nordenskjölds-missar en svit.

Efter samtliga dessa räddningar tog Karlstrand till galoppen, men på centringskonfekten lurade Hillén ena gången Gotte och Gaisförsvaret den andra gången hela djurgårdskedjan.
Wentzell kunde ha ökat ytterligare strax därpå. Rudén och han kappades om bollen och den förre manövererades finurligt ur spel ändå utanför straffområdet, varpå göteborgaren passerade istället för sköt.

Sista perioden var spännande som aldrig förr. Djurgårdsmålet blev skådeplatsen, och det hela hade sin enkla upprinnelse i en hörna. Den lades alldeles ypperligt av ”Flemming”, slog i ribban och mötte sedan Alb. Ohlssons huvud före nedslaget. Rudén fick kasta den, den blev halvklarad, blev hörna igen och kom från utgångspunkten åter hotfullt svävande över målvaktsområdet. Därifrån skjutsades den ut på plan, men mötte Nils Carlsson, som redturnerade hårt och linjerätt mot vänstra hörnet. Wicksell knep, klarade i Rudéns ställe och bollen blev sedan äntligen dödskjuten av Alb. Olsson.

Varefter halvtiden utgick.

När pipan åter gick sattes farten ett par kilometer över den första halvtidens.

Gaisarna tänkte fortsätta där de slutat, men nu var djurgårdsförsvaret hemma. Och det studsades ideligen tillbaka in på göteborgskt område.

Efter 10 minuter jämnt spel föll den gamla fighterandan över Djurgården, och i ett ögonblick blev allt förändrat. Nu blev det skärselden för de grönas försvar, och under den närmaste tiden forcerade de blå med en kraft, energi och okuvlig segervilja att allt motstånd måste krympa ihop och ge sig.

Ideligen drevo de nu i stor stil spelande djurgårdshalvbackarna fram sina forwards som sleto och arbetade till det yttersta. Hillén och Lukas arbetade som djur, och det redde alltid upp sig, om ock i sista minuten.

Ett Djurgårdsmål, insatt av Wicksell på frispark på nära håll, genom fel av Lukas, eldade upp de blå till en fart som var vansinnig. Gaisarnas halvbackar förlorade en stund alldeles sin förut så charmanta stil och började fuska.

Pressningen fortsatte en lång stund under allehanda former, tills helt plötsligt Nils Carlsson kunde samla sig till en rejäl spark, som blev en utsökt framåtboll för ”Flemming”, vilken smet undan Elmblad och centrade. Bergnman var på sin post och skottet kom i vänstra nedre hörnet, där Rudén visserligen låg, men ett kryphål under ena armen, där bollen lagom plats att smita in. 3-1.

Det målet kom som en kalldisch. Att få mål på ett ströanfall, medan det är totalt omöjligt att få det genom en regelrätt pressnng!

Och ändå så släppte de blå inte taget. Åter gick det framåt. Och åter drog Gais i duschsnöret. Den gången var det Hillén, som satte det fjärde målet under ribban, på en straffspark, som Elmblad orsakade genom att kasta sig framför den anstormande Alb. Ohlssons skottfärdiga fötter långt ute på sidan. 4-1.

Farten sattes ned och Djurgården behöll initiativet. Tappert stredo de nu även av gaisarna dödsdömda djurgårdarna för att åtminstone förkorta försprånget, men ingenting hjälpte dem längre. Och domaren bröt 20 sekunder efter utsatt tid.

/Ala

Fotnot: Tack till Bengt Gellingskog för material från svunna tider.

Läs mer om GAIS SM-guld 1919
Texter om Svenska Mästerskapet 1919 och GAIS första SM-guld

Svenska Mästerskapet i fotboll 1919

GAIS besegrar Halmia efter omspel

Svenska Mästerskapets andra sensation!

GAIS vann den växlingsrika finalen med 4-1