SM-guld 1919: GAIS vann den växlingsrika finalen med 4-1

I morgon, lördag 19 oktober, firar vi att det är på dagen 100 år sedan GAIS vann sitt första SM-guld. Under veckan har vi publicerat ett antal nedslag kring hur vägen till guldet såg ut och här nedan hittar du ytterligare ett sådant.

Du har tidigare kunnat läsa fakta om fakta kring mästerskapet samt GAIS vinster över IS Halmia och IFK Göteborg.

Idag refererar vi en av de tre texter som publicerades i Idrottsbladet dagen efter finalen, alltså 20:e oktober 1919. Denna text refererar delar av matchen, men skribenten väljer också att kommentera redaktionens tips inför match och resonerar ur ett tydligt DIF-perspektiv - säkert en spegling av den tidens tecken.

Trevlig läsning!

GAIS vann den växlingsrika finalen med 4-1
Djurgårdens ynkliga första halvtid och förbluffande starka, fast negativt givande andra.

Det var ur flera synpunkter en stor final. Publikrekord för inhemsk match (utan extra agremanger, såsom arbetarfest, Barnens Dag etc.): c:a 11.000. Behagligt, ljumt väder, och ett inslag av fight-humör – Cupfight – som gjorde flera perioder av matchen storligen medryckande.

***

Matchen var egentligen två matcher och de vadhållande svävade mellan himmel och ett litet h-e.

Icke minst de som till äventyrs hållit i överensstämmelse med Idrottsbladets tips.
Som bekant hade vi tippat: Gais vinner med halva dussinet mål – eller ock blir det en jämn drabbning där Djurgården spelar inspirerat, över sin form, förkrossande, med chans till en knapp seger.

Matchens första halvlek var fullkomligt i överensstämmelse med vår A-tips.
Andra halvtid vad – i stort sett – som att vända på en hand: nu kom Djurgården med den stormande och långa spurt som motsvarade vår ”B-tippning”.

***

I själva verket var det nära att Gais vann med exempelvis 6-0 – eller förlorande med 3-2.
Då göteborgarna i 10 minuter andra halvtid hållit sitt 2-1-förstrpång – på sistone med svårighet och nervositet – och så helt plötsligt fick det segersäkrande målet till skänks av Rudén räddades de ur en kalamitet som kunnat bli ödesdiger. Ty i detta moment – och nästan hela matchen ut – stred Djurgården i sin bedömda ”överform”, och hade de svartblå ej nu drabbats av oturen så vete gudarna hur det gått för främlingarna, nykomlingarna i finalen.

Å andra sidan: hade Gais fått sitt tredje mål då de förtjänat att få det, nämligen i första halvtid, då Djurgården vart ”overplayed” på skarpen, hade det temperamentsfulla Stockholmslaget näppekigen fått upp ångan så bra som de nu fingo andra halvtid när de sågo att det fanns chanser. =-3 betyder visserligen inte att allt hopp är ute – man har ju nyligen haft exempel på lag som legat under med sy mycket, jag t.o.m. med 0-5 (Huskvarna IF i Landskrona) och ändå undgått nederlag – men mot ett försvar av Gais kaliber och med en forwardskedja av så måttlig som Djurgårdens) vore det dock minst sagt nedslående.

***

Man brukar dryfta frågan om resultatet var ”rättvist”. Ett tämligen ofruktbart spörsmål. Men ifall det så skall vara: Jaa vars. Gais hade otur första halvtid men stor tur att mitt under Djurgårdens långa pressning mitt i andra halvlek öka från 2-1 till 4-1.

Djurgårdens spurt var märklig. Första halvtid spelade laget så att man skämdes att vara stockholmare och måste göra reflektionen att det närmast var en skandal att ett så svagt lag skulle figurera i mästerskapsfinalen. Icke så att fatta att spelet hela tiden fördes på hemma-lagets planhalva – därom längre fram – utan såtillvida att försvaret missade (Med det stora undantaget Hemming och det halva undantaget Wicksell) och kedjan icke skapade någonting, fastän den arbetade smidigare genom Köpings ersättande med Öjermark. Den sistnämnde sköt halvlekens enda djurgårdsskott – över. Andra halvlek sköt Sune ett vackert skott, fast för lång och en halv meter utanför. En stund sedanre kom Holmdahls första örävning – genomen bakåtmiss av Hillén!

Och så kom Djurgårdens mål – gjort av en halvback! Kedjan hade inte något därmed att göra, utom att innerforwads tvungo Lukas att slingra sig och rusa mer än lovligt.

***

I detta ögonblick då 100 kr stodo på spel för mig (ty naturligvis hade fotbollsflugan och Djurgårdsentusiasten Wåhlin accepterat den del av min fredagspropos som löd 20 kr mot 100 att Gais vinner med minst 4 måls övervikt), i detta ögonblick blåste den smala med resoluta domaren och beordrade frispark. Till min uppriktiga och verkligt ideella glädja. Äntligen en domare, som ser en målvakt löpa mer än två steg med bollen, eller rättare sagt, som fattar sin plikt i detta fall! Även fast han måste ha varit medveten om att hans avblåsning var praktiskt taget lika hård som en straffsparksdito. Jag kände mig tacksam mot denna reglernas nitiske upprätthållare, fastän jag anade att mina utsikter att klå Wåhlin på hundralappen sjönko till mindre än hälften.

***

På ett annat ställe i dagens nummer skildras vad som följde på Wicksells frispark. På ett tredje ställe – den statistiska avdelningen – kan avläsas, att Gais därefter sköt inalles två skott, därav en straffspark (!). Båda dessa skott gingo in!

Fotboll är ett pikant spel.

***

Gais fick i alla fall erfara att Djurgården inte var att leka med. De nybakade mästarna erkände också oförbehållsamt att de finge pröva på ett motstånd som de ingalunda beräknat, att döma av Stockholmslagets föga imponerande frammarsch i mästerskapet.

***

I Djurgården dominerade Wicksell, som spelade årets starkaste svenska halvbacksspel. Under spurtperioden arbetade alle man med raseri – vilket dock lyckligtvis var helt inriktat på bollen, icke på motståndarna. Forceringsraseriet var så dedicerat att yttrarna lämnade sina platser och rusade tvärs in på stridsskådesplatserna för att hjälpa till med sparkandet.

***

Två ting i Gais frapperade, näst Hilléns bedårande rena spark och Albert Olssons finess: yttrarnas rivande och flotta spel samt halvbackarnas konsekventa tillbakadragenhet.
Nu var den nyinternationelle vänsterhalven inte i kondition (förkyld), men det framgick i alla fall att trion spelade vad man kallar ”på försvar”. Enligt vad det verderbörande själva yppade för oss, är detta en taktisk princiå som leder sitt upphov från en match mot Sandefjord i Norde, då Gais trots konsekvent pressning (eller just på grund därav!) icke lyckades få det spelrum som deras rappa rusningsmetoder kräva.

***

Lagen ställde upp som vi meddelade i fredagsnumret, men en ändring: Einar Olsson hade blivit förkyld (kan sådant hände en skidåkare?) och ersatt av Elmblad (h.b.). Nocke gick alltså h.h, Köping v.h. och Öijermark h.i.

/TT

Fotnot: Tack till Bengt Gellingskog för material från svunna tider.

Läs mer om GAIS SM-guld 1919
Texter om Svenska Mästerskapet 1919 och GAIS första SM-guld

Svenska Mästerskapet i fotboll 1919

GAIS besegrar Halmia efter omspel

Svenska Mästerskapets andra sensation!