Tomas Erixon siktar mot mittens rike

När jag sätter mig ner med Tomas Erixon på Gaisgården är det en dryg timme kvar tills det blir officiellt att han är GAIS nye huvudtränare.

Han har träffat Patrik Ingelsten och Kenneth Gustafsson, han har hälsat på truppen och gjort sin första intervju med GP. Men anställningsavtalet skriver han på mitt i vårt samtal, då styrelsens fotbollsansvarige Jonas Östergaard ursäktar sig och ber att få slutföra processen som det varit att hitta någon som både passar för rollen men också har den eftertraktade UEFA Pro-licensen. Men Tomas ser lugn ut, självsäker rentav, när han håller upp sitt grönsvarta mobilskal.

– Jag ser inga problem, bara möjligheter. Folk kan tycka att jag är nästan irriterande positiv men jag en väldigt driven person. När Bengt Andersson från Sportrådet ringde så kunde jag knappt sova på en vecka sen. Jag låg bara och tänkte på vad jag skulle kunna göra, och hur, om jag fick bli tränare i GAIS. Det var ett enkelt beslut att tacka ja.

Hans senaste tränaruppdrag var för Aneby i division fyra. Där har han varit i sammanlagt tolv år i tre omgångar. Parallellt med fotbollen driver 64-åringen en liten taxifirma och ett biluthyrningsföretag i fyra städer.

– Jag är en entreprenör, och tycker om att ha anställda. Jag gillar att coacha även utanför fotbollsplanen, att hjälpa människor att utvecklas och må bra.

I rösten hörs en distinkt småländska, Tomas är bosatt i födelseorten Stensjön utanför Nässjö, tillsammans med hustrun Mona som har en bakgrund som landslagsspelare i fotboll. De har tre barn, sju barnbarn och i Göteborg finns Tomas’ två bröder. “En känd och en okänd” som han uttrycker det, och syftar på långdistanslöparen Mats Erixon, som tävlat i OS och VM, samt vunnit Göteborgsvarvet fem gånger.

– Jag kommer pendla hit men det här är också en chans att träffa mina bröder mer, det kommer säker bli en del övernattningar.

Från planens periferi till hetluften

Som medlem i “Gamla Gaisare” har han följt klubben sedan han själv spelade i grönsvart under säsongerna 1982 och 1983. Han har till och med förekommit “i perferin” i tränarsammanhang vid tidigare tillfällen, men nu är det dags att sätta sig in den aktuella truppen och tabellsituationen på allvar.

– Jag har sett GAIS matcher på tv, och en del övriga matcher i serien också. Men nu ska jag förstås få allt på video så att jag är redo för träning. Men jag har klivit in i liknande situationer med andra klubbar, där man måste jobba med individer som behöver hitta tillbaka till sitt självförtroende. Det är en erfarenhet som jag tror kan komplettera Patriks och Kenneths fokus på laganda och spelsystem.

Han är väl medveten om att UEFA Pro-licensen var hans biljett till jobbet, men tror ändå att Sportrådet vill och förväntar sig att han bidrar med något mer än ett papper. Att stötta tränarkollegorna i att utveckla fotbollen, och ha ett delat ansvar för att säkra kontraktet och ge GAIS en möjlighet till längre framförhållning. Men lite nervös var han allt inför att ansluta till den uppskattade duon Ingelsten och Gustafsson.

– Visst var jag lite osäker innan, men efter bara några minuter kände jag att det här kommer att bli så jävla bra. Jag har förstått att truppen är väldigt nöjd med dem, och nu kommer jag som en ny röst som kan vara en ytterligare förstärkning, utan att på något sätt försöka ta över. Jag träffade laget tidigare idag och jag kände en värme och ett välkomnande.

Laget bär på en tung ryggsäck

Tomas Erixon understryker ofta betydelsen av att hitta rätt i den mentala inställningen, och hur mycket han brinner för att träna spelarna i just detta. Erfarenheten från att ha jobbat i skolvärlden, samt med ungdomar i fosterhem och på HVB-hem har lärt honom mycket om vikten av att sätta gränser för att leda individer in ett positivt tankesätt.

– Fotbollsspelare vet exakt när de gjort rätt och när de gjort fel. Och en spelare i GAIS bär idag en oerhört tung ryggsäck med sin in på planen, vetskapen om att de inte får förlora. Den måste bytas ut mot en hälsosam anspänning som släpper med avsparken. Nu har vi lite tur att det är två landslagsuppehåll där vi hinner jobba extra. Vi börjar på måndag!

Ett brakande ljud hörs utanför fönstret. Det är himlen som öppnat sig och regnet vräker mot taket. Tomas tittar ut mot träningsplanen där hans nya adepter ännu inte fått lov att återvända till omklädningsrummet.

– Är de fortfarande kvar? Ja de är de, åh herregud.

Rent sportsligt verkar Tomas ganska oimponerad av årets Superetta. Han menar att de utlovade ökade ersättningarna från SEF 2020 har bidragit starkt till att samtliga lag spelar för att inte förlora snarare än att vinna. När alla vet vad som står på spel vågar ingen chansa, vilket leder till en tråkigare fotboll. Och GAIS spel är inget undantag.

– Det började ju bra, men det kunde man inte förvalta. Vad jag förstår så var det väl tidvis inte så bra stämning. Sedan gör man en förändring, och nu verkar glädjen ha kommit tillbaka för killarna.

En mittenplacering skapar stabilitet

Så glädjen må vara tillbaka, men spelet lämnar fortfarande mycket att önska. Ojämnheten under respektive match, och de alldeles för få målchanserna laget skapar. Men han tror att såväl tränare som spelare dragit lärdomar av de senaste matcherna, och står förhållandevis starka inför de sista åtta omgångarna. Snart stundar hemmamatchen mot Halmstad som har fyra poäng mer, sedan borta mot bottenlaget Frej,och därefter förstås originalderbyt.

– Vi kommer att klättra, vi ska inte spela kval. Jag är en vinnarskalle och i den här serien finns det inga lag som är fotbollsmässigt outstanding. De lag vi möter närmast passar oss bra. Och helt ärligt så är vi ju många både spelare och ledare vars kontrakt går ut efter säsongen, vi behöver alla bevisa oss och göra vårt bästa.

Tomas Erixon ska runda av, det är en kvart kvar tills nyheten går ut på GAIS hemsida och på Göteborgs-Postens dito, och snart är det dags för den första gemensamma lunchen med laget. Han ser fortfarande självsäker ut när jag frågar om målsättningen för året.

– En mittenplacering. Det blir ett bra avstamp för att bygga stabilitet i föreningen.

Ni vet var ni hörde det först.