Ousou inför seriestarten: "GAIS förtjänar en högre tabellplats"

Inför seriestarten på lördag har vi pratat med Aiham Ousou om uppväxten, övergången från ungdomslag till A-lag och hans roll i GAIS.

”Lånet från Häcken”, eller kanske snarare ”muren från Tynnered”, blev ganska omgående en naturlig del av GAIS trupp. Som en snabb och orädd mittback med fint spelsinne och ledaregenskaper är många av oss nöjda med vad vi sett av Aiham Ousou hittills. Nu när han varit i klubben några månader tyckte vi det var dags att lära känna honom lite bättre.

Det känns som att du landat i GAIS på ett väldigt bra sätt. Hur vill du själv sammanfatta försäsongen?

– Väldigt lång och jobbig, haha! Nädå, det har ju varit tufft, men det är alltid kul att komma till en ny miljö och ett nytt lag och jag har blivit väldigt väl mottagen. GAIS var ju en välbekant klubb för mig och jag kände även några spelare sedan tidigare, så jag har kommit in i gruppen på ett bra sätt. Det känns viktigt både för den sociala biten och för själva fotbollsbiten.

– Ser man tillbaka på försäsongen tycker jag vi har presterat väldigt bra, möjligen utom de två senaste matcherna där det har hackat lite. Men allt som allt en bra försäsong och jag tror verkligen det kommer gynna oss inför seriestarten.

Vad är den största skillnaden mellan hur det är att vara i GAIS jämfört med Häcken?

– Förutsättningarna, skulle jag säga. Häcken har ju mer resurser och därmed mer tillgångar och redskap till förfogande, exempelvis fler ledare, fler som hjälper vid sidan av, små detaljer som fler gemensamma måltider och sådant. Det är ju ett allsvenskt topplag och det pågår en stor satsning i klubben med många spelare och stor konkurrens på träningarna, vilket blir tydligt för alla som är där.

Familjen Ousou har sina rötter i Syrien och Aiham föddes som nummer två av tre bröder i Mölndal år 2000. De bodde i Bifrost de första 10 åren av Aihams liv, därefter gick flytten till Tynnered där de fortfarande bor.

– Jag tycker att jag hade det väldigt bra som barn. Jag och mina bröder fick mycket kärlek hemifrån. Jag var dock ganska stökig i skolan, hade hade mycket spring i benen och svårt att sitta still. Jag ville höras och synas. Vissa lärare hade väl mer tålamod med det än andra, men de flesta hade förståelse för en kille som bara älskade fotboll över allt annat.

– Jag spelade på rasterna, efter skolan, på fritiden. Det var bara fotboll som gällde. Jag var väl runt 8 år när jag började, det var farsan som tog mig till den lokala klubben, BK Bifrost. Redan när jag var 10-11 blev det mer seriöst och vid 13 års ålder provspelade Youssef Fayad och jag för Angered FC.

– Han gick dit direkt och jag valde först att inte göra det, men något halvår senare övertalade han mig att komma över jag också. Då kände jag att det verkligen klickade hos dem, att därifrån kunde jag ta min karriär till nästa steg. Jag visste att jag ville satsa och att i den åldern åka från Tynnered till Angered för att träna varje dag… Man behövde verkligen vara inställd på vad det var man ville.

Vad gav fotbollen dig som ung?

Ett driv och en hunger. Och tålamod! En ny syn på livet på något sätt, både på och utanför planen. Jag lärde mig ödmjukhet, att man inte kan gå runt med näsan i vädret bara för att man råkar ha lite talang. Man ska absolut ha självförtroende, men man ska hålla fötterna på jorden och jobba hårt, och alltid sträva efter att bli bättre. Jag bröt dessutom benet när jag var 13-14 och var borta från fotbollen ett helt år, då fick jag verkligen lära mig vad tålamod betydde.

Efter några år i Angered FC började Aiham gymnasiet, Ekonomiprogrammet på Göteborgs Tekniska Institut. Kanske inte ett helt självklart val för någon som hade svårt att sitta still i grundskolan.

– Att jag började på GTI var mest tack vare mina föräldrar. De är ganska stränga med utbildningsbiten och ville att jag skulle läsa natur eller ekonomi, så då blev det ekonomi. I deras ögon skulle skolan vara nummer ett och fotbollen en hobby. Jag själv visste ju vad jag ville med den där hobbyn, men mina föräldrar hade sista ordet.

Nästa fotbollsanhalt för Aiham blev division 3 med Västra Frölunda. Han ådrog sig en ljumskskada som tog över sex månader att behandla, men när han väl var tillbaka igen provspelade han hos Häckens akademi och fick ungdomskontrakt.

– Häcken har en bra ungdomsverksamhet och det var ett viktigt steg för mig att få komma dit. Det ledde ju sedan ganska snabbt till ett långtidskontrakt med A-laget.

I samma veva blev du även kallad till landslagssamling med P18, bland annat tillsammans med en viss Dejan Kulusevski?

– Det stämmer. Jag spelade först en av två träningsmatcher mot Rumänien, sen blev jag kallad till EM-kval och spelade 90 minuter i matcherna mot Skottland, San Marino och Wales. Det var väldigt kul, såklart.

I Häckens A-lag fick Aiham så småningom spela några träningsmatcher och beskrevs som en mycket lovande talang, men att konkurrera om speltid i tävlingsmatcher i en sådan miljö är minst sagt tufft.

– Det är verkligen en ny situation när man får A-lagskontrakt. Allt man vet som ungdomsspelare är att man bara spelar, i stort sett hela tiden, man brukar vara given och uppskattad. Att sen gå över till en period där man inte känner sig lika given och uppskattad och inte får spela de matcher man vill och utvecklas på det sätt man har tänkt sig, det tar mycket mentalt. Man kan rentav börja fundera på om det här verkligen är så roligt, om det här verkligen är vad jag vill. Under en period förra våren mådde jag faktiskt inte så bra.

Hur ska man tänka för att vända ett sådant läge till något positivt?

– Först och främst kan man inte tycka synd om sig själv. Även om det inte känns rättvist är det inget bra alternativ att inte fortsätta jobba. Man får inte ge upp, man ska ha en klar målbild framför sig och inte glömma vad man gått igenom och all tid man lagt ner. Någon gång kommer det vända och då måste du vara redo att ta klivet. Det var hårt, men jag väntade bara på att min tur skulle komma. Så blev det när AFC Eskilstuna kom in i bilden och jag blev utlånad dit.

Inför säsongen 2021 blev det så alltså ett nytt lån, den här gången till GAIS. Vad var det som gjorde att du tog det beslutet?

– Jag tycker att GAIS är ett lag som förtjänar en mycket högre tabellplats än man haft de senaste åren. Det är en stor klubb i en stor stad, och när jag via min agent fick höra hur tränarna tänkte och jobbade blev det väldigt intressant för mig. Sedan fick jag träffa Stefan och Fidde och fick klart för mig vad de ville ha ut av mig och vad jag kunde förvänta mig, och då blev det klart att jag ville tillhöra laget. Ledarna har för mig väldigt stor betydelse, och har man dessutom ett spelsätt som passar en har man bästa förutsättningarna för att utveckla sina egenskaper och kvaliteter. Jag kände att det kan bli så för mig i GAIS.

Aiham menar att ett bra försvarsspel är ett aggressivt spel, men samtidigt kompakt och med bra kommunikation. Han ser att hans roll i GAIS bland annat består i att leda det arbetet, och se till att laget kan använda sig av de goda egenskaper man besitter.

– Vi ska kunna sätta hög press, de offensiva spelarna ska inte behöva oroa sig lika mycket för vad som händer bakom dem. De ska kunna utnyttja mina uppspel och jag måste kunna slå både långa och korta passningar. Och jag ska utnyttja min snabbhet. Det är väl ganska unikt att vara snabb som mittback och dessutom lite mer spelande, att våga ta risker och spela framåt. Det förtroendet har jag fått av tränarna. Men risktagande i fel lägen kan kosta, det har vi ju märkt i de senaste matcherna, så det gäller att välja sina lägen. Vi måste vara noggranna i allt vi gör. Vi ska våga köra vårt spel, men vi får inte lämna något åt slumpen.

Det är ett stort ansvar för någon som är relativt ung.

– Jo, men jag tänker inte på mig själv som en ung spelare, jag tycker inte ålder spelar någon roll. Äldre spelare har givetvis mer matcher i benen och jag kan alltid lära mig av deras erfarenhet, men det är mina egenskaper som ska spegla mitt spel och den jag är, inte hur gammal jag är. Kraven finns och det kommer de alltid göra men jag fokuserar bara på min uppgift. Jag lyssnar på tränarna och gör det de vill att jag ska göra, så litar jag på att det kommer bli bra i slutet av dagen.

Har tränarna fel ibland?

– Det har säkert hänt att jag sett en situation på ett annat sätt än dem. Inte att de har direkt fel, men att man har lite olika meningar. Du som spelare kan se vissa situationer på ett sätt och tränaren på ett annat. Exempelvis kan perspektivet från sidlinjen vara att vi borde driva fram med bollen, men som spelare känner man i samma läge att man behöver vila lite med bollen. Gällande sådana saker kan det väl ibland krocka, men jag har väldigt sällan känt så.

Även om han någon gång gärna hade spelat en tävlingsmatch med Häcken, menar Aiham att han inte tänker så långt, utan tar framtiden som den kommer.

– Jag är i GAIS nu och vill fokusera på det, vad som händer sedan är agenternas jobb.

Vet du redan nu vad du skulle vilja göra efter karriären?

– Inte säkert, men någonting inom fotbollen, kanske agent, eller tränare. Hellre assisterande än huvudtränare tror jag. Som huvudtränare har man extremt mycket ansvar, och man måste vara framme och synas och höras. Jag var mycket av en sådan person när jag var liten men det har förändrats med tiden. Assisterande får inte lika mycket tid i rampljuset men de har verkligen en betydelsefull roll. Man bidrar med små, viktiga detaljer till spelarna och är en hjälpande hand utanför planen, det intresserar mig.

– Mina föräldrar vill helst att jag ska plugga på högskolan nu direkt, men jag vill satsa på fotbollen helhjärtat och inte behöva tänka på tentor och sådant. Senare i livet kanske jag läser företagsekonomi eller något, vi får se.

Slutligen – hur är känslan inför seriestarten?

– Det känns väldigt kul och spännande att få dra igång, jag ser verkligen fram emot det. Nu ska ju all tid och arbete man lagt ner under ett 3-4 månader sättas på prov. Jag har blivit lite av en konstgrässpelare så det blir en omställning till nytt underlag också, men det kommer gå fint.

Text: Johanna Ageborg

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Köp årskort inför säsongen 2021
I dessa osäkra tider så vet vi inte när vi får välkomna publik tillbaka till Gamla Ullevi. Men en sak kan vi i alla fall garantera – att när vi får öppna grindarna är det våra årskortsköpare som står först i kön. Tack för att du stöttar GAIS genom att köpa årskort, läs mer via denna länk.