Julius Lindberg: Jag väntar fortfarande på att få spela för en publik!

Julius Lindberg fyllde 22 år i januari. Säsongen 2020 gjorde han sex mål i GAIS, året innan spelade han med Qviding i division 2. Det är på många sätt en mycket mer mogen fotbollsspelare som dyker upp i videosamtalet några dagar efter årets första träningsmatch. Mogen men frusen.

– Det är för jävligt att träna i den här kylan. Tårna är inte stabila alltså.

Men matchen mot Norrby var en positiv upplevelse, trots minusgraderna.

– Jag är i bra form, även om det märks att det var länge sedan man spelade match. Dessutom har jag haft problem med ett knä, så jag har fått vara försiktig med löpningar under försäsongen. Men nu känns det bra, jag känner mig pigg.

När Julius Lindberg anslöt till GAIS inför säsongen 2020 skulle han alltså ta klivet från division två till Superettan. Ett kliv som var svårare än han trott.

– Jag trodde inte det skulle vara så svårt att anpassa sig, men det tog ganska lång tid. I division två var det bara att springa. Så fort man hade boll så skulle man fram. Sen kom jag till GAIS och då var jag tvungen tänka mycket mer, och glömde vad det var jag skulle göra. Men sedan fick jag den där skadan några omgångar in på säsongen och då sa jag till mig själv att när jag kommer tillbaka, då måste jag skita i det där, bara köra.

Men han nämner även beslutsfattandet som en del av sin personliga utveckling. Han menar att som spelare i GAIS så påverkar hans beslut många fler, ett misslyckande blir mer synligt, det gäller att inte göra för många fel. Och på den punkten har han även fått stöttning av lagets mentala tränare Håkan Linde-Nilsson.

– Det är minst lika betydelsefullt som fotbollen skulle jag säga. I början påverkade varje misstag mig mer. Men Håkan har lärt mig att det är viktigt även att våga misslyckas. Om jag går ut på planen och är rädd för att göra det jag egentligen vet att jag är bra på, då blir jag en sämre fotbollsspelare.

2020 var förvisso hans genombrottsår, men det var också ett år där mycket var annorlunda. En framskjuten säsong, ingen publik, och tuffa restriktioner. Men Julius upplever inte att det bekom honom nämnvärt.

– Vi fick lite restriktioner och så med att byta om hemma, tvätta händerna och hålla avstånd, men det påverkade mig egentligen inte. Jag vet att det var många som tyckte det var konstigt med tomma läktare, men det har ju inte förändrats för mig för jag hade ju inte publik innan heller. Men det vore kul att få uppleva det. Snart!

Från Kungälv till GAIS via Thailand

Vägen till elitfotbollen har inte nödvändigtvis varit rak, men självförtroendet i att tro på fotbollen som karriär fanns redan i tidig ålder. Julius Lindberg föddes i Kungälv. När han var sex år bestämde föräldrarna sig för att sälja så gott som alla ägodelar och ta med sig lille Julius och hans två år yngre bror till Thailand, där de tillbringade ett år. Väl tillbaka i Sverige slog de sig ner på landet, i Åsebyberg, även detta i Kungälvs kommun. Fotbollsspelaren Lindberg fostrades inledningsvis i IFK Göteborgs akademi, men handboll var också en sport som som han tränade regelbundet. Men han kom till en punkt där han fick göra sitt val.

– Jag kom in i puberteten ganska sent, så jag växte inte. Men det gjorde handbollsbollen! Så till slut kunde jag knappt hålla den, och då fick det bli fotboll.

Men när han var 16 år så lämnade han IFK:s akademi, och spelade i de lokala lagen Kongahälla och Ytterby. Och det var i den sistnämnda klubben han mötte han tränaren Anders Thornberg, en person som haft stor inverkan på hans karriär.

– När jag kom till Ytterby var jag fotbollsmässigt som sämst någonsin, även om jag såklart var bättre än när jag var typ sju, men ja, du fattar. Då var det Anders som fick igång mig igen, började skrika på mig.

Han räknar upp fler namn som fått honom att ta de där stora kliven framåt.

– I Qviding tränade jag extra med Kjell Pettersson två, tre gånger i veckan i ett och ett halvt år och det gav verkligen resultat till slut. Sen även mina tränare i Qviding, Robert Vilahamn och Jens Wålemark, det är två väldigt bra tränare. Jag utvecklades väldigt mycket där tack vare dem.

Och Julius menar att det är det där man gör utanför träningarna som gör skillnad, och säger att om du ska bli bättre än alla andra så måste du göra det de inte gör, stanna kvar och skjuta extra, gymma extra eller springa extra. Det har i alla fall varit hans taktik, och den gäller än. Men den dagen fotbollskarriären är över så finns det även tankar på en civil dito.

– Efter gymnasiet pluggade jag ett år datavetenskap på Göteborgs Universitet, programmering och sånt. Det intresserar mig. Men det är inget jag håller uppe nu. Precis som fotbollen så kräver programmering att man lägger ned mycket tid för att bli bra på det.

Brandt och Andersen blir nya lagpappor efter Calle

Men nu är det GAIS i fokus, och Lindberg trivs som fisken i vattnet. Han fick ett varmt välkomnande, och är helt enlig med de många vittnesmål från andra spelare om hur omhändertagen man blir i grönsvart.

– Känslan direkt var att alla var assköna, att här kommer jag att trivas. Jag blev snabbt en i laget, men lite berodde det kanske också på vilka spelare som var där. Calle Nyström var väldigt viktig, “pappan” i laget. Så jag vet inte hur det är för de som kommer nu men jag hoppas att de känner likadant.

Och det råder ingen brist på personer som kan ta över Calles roll i omklädningsrummet heller.

– Brandt är också en “pappa”. Och han ska ju bli pappa på riktigt nu också, och Andersen med. Vi får två pappor.

Som egen ledsagare har han även Robin Eriksson, lagkamraten i Qviding.

– Robin fixade provspel för mig i Qviding och han har hjälpt mig en hel del med råd och tips. Jag kan alltid ringa honom om det är något med fotbollen.

I GAIS hänger han dock oftast med en annan före detta Qviding-spelare, Fredrik Martinsson, och Jocke Åberg. Men han påpekar att alla verkligen hänger med alla.

Innan vi rundar av samtalet så spanar vi lite mot säsongen 2021, ett oskrivet blad vad gäller till exempel publikfrågan och hur pandemin kommer att påverka oss.

– Nu har ju situationen med covid-19 pågått så länge så man vant sig, det har blivit det normala. Så om och när vi går tillbaka till hur det var innan så kommer nog det kännas konstigt istället. Och vi spelare ska ju bara göra vårt jobb ändå, vi ska göra samma saker som vi alltid gör, oavsett.